Mål nr

I existerande elektroniska börshandelssystem för kontinuerlig handel används vanligen en enkel ”först in, först betjänad” modell vid matchningen. Således matchas två order om det finns ett säljpris som matchas av ett köppris. För att öka likviditeten finns det s.k. Market makers som av börsen har krav på sig att hela tiden ange dubbelsidiga kvoteringar, dvs. både ett säljpris och ett köppris, för ett finansiellt instrument (värdepapper). Dessa kvoteringar tillsammans med vanliga order skapar ett bästa bud resp. anbud som skickas ut som börsens officiella pris. Det bästa budet resp. anbudet används av investerare för att besluta om köp eller försäljning av ett instrument. Det är i börsens intresse att ha så liten spread, dvs. skillnad mellan säljpriset och köppriset, som möjligt i syfte att attrahera investerare. Det är också i börsens intresse att ha en stor volym tillgänglig för investerare.

En Market maker kommer att justera sitt pris om priserna på marknaden går upp eller ner eftersom Market makern har krav på sig att kontinuerligt ange en dubbelsidig kvotering. Om det emellertid finns en tidsförskjutning i kommunikationsvägen mellan en Market maker och ett elektroniskt börshandelssystem eller om en Market maker är långsam med att mata in sina nya priser kommer systemet att automatiskt matcha bud även om detta inte var Market makerns avsikt.

Mot denna bakgrund avser föreliggande uppfinning att göra det möjligt för en Market maker att agera olika med avseende på olika motparter och som därför kan hantera situationer där matchande bud inte bör matchas och därigenom gör det möjligt för Market makern att ange en dubbelsidig kvotering med mycket liten spread utan att ta risken att göra oönskade matchningar. Detta syfte uppnås med ett förfarande och ett system där en Market maker kan mata in en handlingsplan i förväg så att volymen i orderboken kontinuerligt uppdateras och där denna uppdatering utförs olika med avseende på olika motparter. Dessutom göms kvoteringar som kan resultera i ett avslut mellan olika Market makers under en viss tid innan de matchas och ger således en Market maker möjlighet att backa ur.

Handlingsplanen bygger på en uppsättning parametrar, vilka är fördefinierade av varje Market maker. Parametrarna specificerar om en Market maker ska lägga till extra volym vid ett existerande pris eller alstra en ny order vid ett sämre pris. Närmare bestämt kan dessa parametrar exempelvis utgöras av en ”limit parameter” som begränsar hur mycket av en dubbelsidig kvotering som kan handlas mot en mäklarorder eller en Market maker-order, en ”stega-upp parameter” som bestämmer när volymen på marknaden skall ökas samt en ”ett-steg-sämre parameter” som används för att automatiskt placera nya kvoteringar på marknaden.

Patentverket har i sitt avslagsbeslut, vilket grundar sig på patentkraven enligt förstahandsyrkandet, funnit att det patentsökta börshandelssystemet saknar erforderlig uppfinningshöjd eftersom det bedömdes bestå av inte närmare definierade organ för utförande av ett antal förfarandesteg där bidraget till teknikens ståndpunkt var en icke-teknisk beskrivning av en affärsmetod vars särdrag enbart hade administrativ eller ekonomisk karaktär och inte kunde bidra till någon uppfinningshöjd.

Sökanden har i Patentbesvärsrätten inledningsvis anfört dels att det torde saknas grund i patentlagen för att ställa upp kravet att det måste vara fråga om ett tekniskt bidrag till känd teknik för att uppfinningshöjd ska föreligga, dels - med hänvisning till ordet ”enbart” i 1 § andra stycket PL - att en algoritm för hur en automatiserad transaktion mellan köpare och säljare utförs i ett

I föreliggande ansökan beskrivs en funktionalitet i en elektronisk börs som bland annat gör det möjligt för en Market maker att i förväg sätta ett antal parametrar i systemet som beskriver hur Market makern vill att de dubbelsidiga kvoteringarna ska förändras givet ett visst händelseförlopp. Genom att tillhandahålla denna funktionalitet åstadkoms ett antal olika positiva effekter. Sålunda kommer den mängd data som måste överföras mellan en Market maker och den elektroniska börsen att kunna reduceras. Med den tidigare tekniken krävdes att en Market maker hela tiden övervakade börshandeln och sina dubbelsidiga kvoteringar och kontinuerligt skickade in nya dubbelsidiga kvoteringar för att uppfylla sitt åtagande gentemot börsen. Den information som med ett konventionellt system kontinuerligt måste överföras mellan Market makern och den elektroniska börsen för att ändra Market makerns dubbelsidiga kvotering blir med uppfinningen i stället reducerad till en initial överföring av ett antal parametrar, vilket leder till en väsenligt lägre mängd manuellt arbete som måste utföras av Market makern. Detta minskar i sin tur även kravet på överföringskapacitet på den kommunikationslänk som används. Även dataflödet internt i den elektroniska börsen kommer i de flesta fall att minska eftersom de nya kvoteringarna alstras internt och närmare det minne som används än om data först måste tas emot via Market makerns kommunikationslänk och sedan bearbetas internt innan de införs i minnet.

Utöver detta åstadkoms ytterligare positiva effekter, såsom minskad risk för Market makern och ökad likviditet genom att spreaden (dvs. skillnaden mellan köp- och säljkurs) kan hållas låg. Även för att uppnå dessa effekter fordras tekniska överväganden eftersom införandet av den funktionalitet som möjliggör detta kräver en teknisk lösning sådan att inga negativa effekter fås för andra funktioner i systemet. Då automatiseringen förfinas uppstår ibland oönskade effekter härrörande från tekniska tillkortakommanden i den använda tekniken (mjukvara/hårdvara) eller p.g.a. svårigheter att överföra ett manuellt arbetsmoment till en automatiserad (teknisk) miljö. Genom att införa möjlighet till olika matchningsförfaranden i beroende av motpart reduceras risken för oönskade affärer varför tekniken med parameterstyrd kvoteringsgenerering kan accepteras av användaren.

Sökanden har mot bakgrund av sitt förda resonemang hävdat att det torde vara ställt utom allt tvivel att uppfinningen har teknisk karaktär och har med hänvisning till två besvärskammaravgöranden vid EPO, T 935/97 (EPOR 1999, s. 301) och T 931/95 (OJ EPO 2001, s. 441), framhållit att någon entydig definition av begreppet teknisk karaktär inte står att finna. Exempel på då teknisk karaktär föreligger ges dock, såsom att tekniska överväganden, lösningen på ett tekniskt problem eller uppnående av en teknisk effekt medför att teknisk karaktär föreligger. Detta torde dock inte vara en uttömmande förteckning över det som krävs för att teknisk karaktär skall anses föreligga.

I anslutning till detta har sökanden hävdat att de i 1 § andra stycket tredje punkten PL preciserande undantagen för bl.a. sådant som enbart utgör en plan, regel eller metod bl.a. för affärsverksamhet eller datorprogram måste tolkas restriktivt. Undantagen bör således inte tillämpas i fall då den patentsökta uppfinningen avser en produkt utformad att arbeta enligt vissa anvisningar, vilka kan men inte behöver vara patenterbara i sig.

i belysning av det s.k. TRIPs-avtalet som Sverige i egenskap av medlem i WTO är bundet av. Sökanden har därvid - med hänvisning till vissa uttalanden av besvärskammaren i ovannämnda T 935/97 (avsnitten 2.3 och 3 i beslutsskälen) om ett vidare uppfinningsbegrepp i TRIPs-avtalet än i EPC - hävdat att den tolkning av 1 § PL som Patentverket gjort i enlighet med det överklagade beslutet torde stå i strid med TRIPs-avtalets artikel 27.

Som inledningsvis anfördes aktualiseras i målet i första hand frågan hur systemet och förfarandet enligt ansökningen förhåller sig till det patenträttsliga uppfinningsbegreppet i 1 § första stycket PL med den precisering av detta som kommer till uttryck i bestämmelsens andra stycke punkten 3 enligt vilken som uppfinning aldrig ska anses sådant som enbart utgör ”en plan, regel eller metod för intellektuell verksamhet, för spel eller för affärsverksamhet eller ett datorprogram”.

I det fall systemet och förfarandet kan bedömas falla inom uppfinningsbegreppet enligt 1 § PL kan frågan uppkomma om hur de förhåller sig till det i 2 § första stycket PL uppställda kravet på nyhet och uppfinningshöjd. Den bedömningen tar i så fall sikte på en jämförelse med i första hand den teknikens ståndpunkt sökanden själv utgått från, dvs. ett existerande elektroniskt, datorstyrt börshandelssystem, samt med beaktande av konventionell kunskap om datorprogrammering.

i saklig överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i konventionen, artikel 52 respektive artiklarna 54-56 EPC. Det får numera anses vara en i svensk rättspraxis etablerad utgångspunkt att rättstillämpningen på patenträttens område ska, inom ramen för vad som är förenligt med lagstiftningen, ske med beaktande av den praxis som utvecklas vid det Europeiska patentverket (EPO); se bl.a. Regeringsrättens avgörande i plenum RÅ 1990 ref. 84, avseende tillämpningen av 1 § första och andra styckena PL och avgörandet RÅ 1998 ref. 55, avseende uppfinningshöjdsbedömning (2 § första stycket PL), samt Högsta domstolens avgörande i NJA 2000 s. 497, avseende tolkning av patentkrav (39 § PL). Patentbesvärsrätten gav uttryck för samma principiella synsätt i sitt pleniavgörande i mål P86-044 (ref. i NIR 1987 s. 248), avseende ”andra medicinska indikationen” (2 § fjärde stycket PL). Det utesluter i och för sig inte att vikt kan fästas också vid prejudicerande domstolsavgöranden i andra EPC-stater eller att avsteg från EPO-praxis kan ske om det finns tunga sakliga skäl härför. För en så långt möjligt enhetlig europeisk samsyn på området talar emellertid också de skäl som ligger till grund för det inom Europeiska unionen pågående arbetet att i direktivform omsätta rådande EPO-praxis beträffande datorrelaterade uppfinningar (jfr nedan).

Som sökanden påpekat innebär Sveriges anslutning 1995 till WTO att Sverige är bundet att följa bestämmelserna i TRIPs-avtalet. Såvitt i målet är av intresse föreskrivs i artikel 27 (1) att möjligheten att få patent ska gälla för varje uppfinning inom alla tekniska områden. Bestämmelsen har inte föranlett någon ändring av 1 § PL. Varken artikel 27(1) eller avtalet i övrigt ger någon legal definition av vare sig begreppet "uppfinning" eller ifråga om vad som ska anses utgöra "tekniskt" område, se i detta avseende och om artikelns bakgrund Joseph Straus i GRUR Int. 1996 s. 179: "Bedeutung des TRIPS für das Patentrecht", avsnitt V b) iii punkterna 35-37, vari också berörs förhållandet till artikel 52 i EPC.

Den anpassning av utformningen av artikel 52(1) EPC till uttryckssättet i artikel 27(1) i TRIPs som beslutades vid den i november 2000 avhållna diplomatiska konferensen om revision av EPC har inte ansetts ge uttryck för någon ändring av rättsläget (se OJ EPO 2001, Special edition nr 4, s. 135 (punkt 6)) utan bara innebära ett klarläggande av att patenteringsskyldigheten gäller endast för uppfinningar som tillhör ett tekniskt område.

Sedan den tyska patentlagstiftningen anpassats till TRIPs-avtalet har tyska Högsta domstolen konstaterat att artikeln 27(1) inte förändrat rättsläget (se avgörandet i fallet "Logikverifikation", i engelsk översättning se IIC 2002, s. 231, avgörandets avsnitt II.4.d). Inte heller har Europeiska kommissionen i sitt den 20 februari i år publicerade förslag till direktiv om datorrelaterade uppfinningar (KOM (2002) 92 slutlig) - vilket förslag särskilt tar sikte på en avgränsning av patenterbarheten för datorgenomförda metoder för affärsverksamhet - kommit till annan uppfattning om innebörden av TRIPs-artikeln.

Såsom är fallet enligt den svenska rättstillämpningen uppställs i EPO-praxis ett krav på att en uppfinning för att vara patenterbar ska ha teknisk karaktär. På samma sätt som numera får anses gälla vid tillämpningen av 1 § PL ligger detta villkor enligt EPO-praxis underförstått i begreppet uppfinning i artikel 52 (1) EPC och är separat från villkoret att en uppfinning ska kunna tillgodogöras industriellt. Kravet på teknisk karaktär understöds också av reglerna 27 och 29 i konventionens tillämpningsföreskrifter av vilka den förra kräver att av ansökningen framgår vilket tekniskt problem uppfinningen ska lösa och den tekniska lösning som avses med uppfinningen medan den senare regeln anger att patentkraven ska innefatta de tekniska särdrag som erfordras för lösningen.

ningsbegreppet på motsvarande sätt som i 1 § andra stycket PL genom en inte uttömmande förteckning över sådana företeelser som inte ska anses som en uppfinning i den mening som avses i artikel 52(1), dvs. sådant som anses sakna teknisk karaktär. De i förteckningen upptagna företeelserna är emellertid undantagna endast som sådana (se artikel 52(3) resp. 1 § andra stycket PL bestämningen "vad som enbart utgör"). Detta förhållande tillsammans med den i sig vaga innebörden i begreppet teknisk karaktär liksom att teknikbegreppet till sin innebörd inte är statiskt utan förändras med utvecklingen i samhället ger i sig ett betydande utrymme för att i praxisbildningen tillgodose behovet av ett effektivt patentskydd för idémässiga och för samhällsutvecklingen betydelsefulla nyskapelser som möjliggörs genom användning av modern teknik i vid mening; jfr i dessa avseenden de av klaganden berörda besvärskammaravgörandena i fallen T 931/95, avsnitt 6 i beslutsskälen, och T 935/97, avsnitt 10.2 i beslutsskälen liksom det ovannämnda tyska avgörandet ”Logikverifikation”, avsnitten II.4.d och II.4.h.

Sedan 1985, då närmare anvisningar om prövningen av datorprogrambaserade uppfinningar togs in i EPO:s riktlinjer för granskningen - Guidelines for examination in the European Patent Office (i senaste utgåva uppdaterade per 2001-10-01; Del C, kap. IV, avsnitt 1, 2 och 4) - har åtskilliga ärenden avseende sådana uppfinningar, däribland även några avseende datorgenomförda affärsmetoder, avgjorts av besvärskamrarna och i många fall publicerats som vägledande. (En sammanfattande redovisning av dessa samt vissa andra viktigare avgöranden finns i publikationen Case Law of the Boards of Appeal of the European Patent Office, 4^th edition 2001, avsnitt I.A.1).

Genomgående i praxis är att en uppfinning anses ha teknisk karaktär om den löser ett tekniskt problem, medför en teknisk effekt eller förutsätter tekniska överväganden. Om de båda sistnämnda kriterierna är uppfyllda implicerar det att uppfinningen löser ett tekniskt problem. (Om kriteriet "tekniska överväganden", se t.ex. besvärskammaravgörandena i T 22/85 (OJ EPO 1990, s. 12), punkt 8 i beslutsskälen och T 769/92 (OJ EPO 1995, s. 525), punkt 3.3. i beslutsskälen). Jämförd med känd teknik måste en datorrelaterad uppfinning bedömd som helhet innefatta ett nytt tekniskt bidrag, dvs ett bidrag som uppfyller de nyssnämnda kriterierna och som således inte hänför sig till något som enligt artikel 52 faller utanför det patenterbara området. Detta bidrag blir på sedvanligt sätt avgörande för prövning av frågan om nyhet och uppfinningshöjd.

Tillämpat på det i målet aktuella undantaget i 1 § andra stycket tredje punkten PL "en plan, regel eller metod för intellektuell verksamhet, för spel eller för affärsverksamhet eller ett datorprogram" innebär det ovan anförda enligt EPO-praxis följande. Enbart det förhållandet att en sådan plan, regel eller metod eller ett datorprogram utförs med hjälp av tekniska medel, t.ex. en konventionell dator, medför inte nödvändigtvis att kravet på teknisk karaktär blir uppfyllt. En ren automatisering av en plan, regel eller metod för affärsverksamhet, dvs den del av undantaget som i första hand kan vara tillämpligt i målet, med den tidsvinst och säkerhet detta ger får sålunda inte teknisk karaktär därför att metoden i det aktuella patentkravet karakteriseras genom normala medel i en dator vilka definieras i funktionsform svarande mot de steg som ingår i metoden. Först om metodens utformning och genomförande med hjälp av en konventionell dator kräver tekniska överväganden kan det medföra att kravet på teknisk karaktär uppfylls.

Av relevans i EPO-praxis såvitt gäller datorrelaterade uppfinningar som anknyter till ”metoder för affärsverksamhet” är, enligt Patentbesvärsrättens mening främst, dels det ovan nämnda besvärskammaravgörandet i fallet T 931/95 från den 8 september 2000, dels det likaså ovannämnda avgörandet i fallet T 769/92 från den 31 maj 1994. Det förstnämnda med negativ och det andra med positiv utgång för sökanden. Det senare har allmänt uppfattats som långtgående ifråga om en vid tolkning av artikeln 52 och får betecknas som ett gränsfall.

Den i fallet T 769/92 patentsökta metoden och systemet avsåg enligt vad som framgick av ansökningsbeskrivningen att åstadkomma en effektivisering och förenkling av tidigare användning av en konventionell dator inom butiker, kontor eller företag för hantering av flera olika självständiga uppgifter, däribland i vart fall ekonomihantering (intäkter och utgifter) och varulagerhållning. Som exempel på andra hanteringsuppgifter nämndes personaluppföljning. Den i ansökningen som exempel beskrivna tillämpningen gällde en ingenjörsfirma med uppdrag inom byggnadsbranschen, där också hanteringen av ytterligare uppgifter ifråga om de olika uppdragen utöver de nyssnämnda kunde hanteras med hjälp av metoden och systemet enligt ansökningen. Lösningen bestod huvudsakligen i tillskapandet av ett för samtliga hanteringsuppgifter gemensamt inmatningsformat ("transfer slip") med markerade platser för resp. typer av data (intäkter, utgifter, varuslag, etc.) som skulle matas in av användaren, vilket format automatiskt visades på användarens bildskärm när denne genom ett kommando begärde det. Sedan nya data införts på resp. plats i formatet överfördes detta till en likaså gemensam dagboksfil i datorminnet. Från denna fil kopierades dagboksfilen över till en minnesfil vilken var specifik för den aktuella hanteringsuppgiften varefter erforderlig bearbetning (uppdatering) utfördes av datorn och resultatet lagrades i en andra för uppgiften specifik minnesfil. För varje ytterligare hanteringsuppgift fanns motsvarande specifika minnesfiler. Från resultatfilerna utmatades bearbetade data i ett med inmatningsformatet överensstämmande format. Det gemensamma inmatningsformatet avsågs förenkla för användaren samtidigt som minnesfilsarrangemanget förenklade den interna hanteringen i datorn av inmatade data. I korthet innebar besvärskammarens bedömning att skapandet av såväl det gemensamma inmatningsformatet (transferslipen) som det specifika minnesfilarrangemanget fick anses kräva tekniska överväganden.

Fallet T 931/95 avsåg en metod och en apparat (datorsystem) för styrning av ett pensionsförmånssystem på uppdrag av enskilda arbetsgivare som anslutit sig till systemet och för varje hos en ansluten arbetsgivare anställds räkning. Enligt sökanden var pensionsförmånssystemet överlägset ifråga om att skapa säker och tillförlitlig tillväxt med en minimering av riskerna för såväl arbetsgivare som anställda. I systemet användes som en komponent livförsäkringar och avkastningen därifrån på ett nytt sätt. Såväl i det självständiga metodkravet som i det motsvarande apparatkravet definierades särdragen genom termer såsom "data processing means" och "computing means" i förening med resp. förfarandesteg (funktion) i systemet. Sökanden hävdade att uppfinningen i enlighet härmed utgjorde den tekniska basen för förverkligandet av ett nytt pensionsförmånssystem och därför hade teknisk karaktär och inte kunde betraktas som enbart en metod för affärsverksamhet. Sökanden hänvisade härvid bl.a. till det ovannämnda fallet T 769/92. Sökanden begärde vidare att besvärskammaren till Stora Besvärskammaren skulle hänskjuta frågan huruvida termen "teknisk" omfattar datoriserade åtgärder inom försäkringsprofessionen som arbetar i ett industriellt sammanhang.

I sin bedömning utgick kammaren från att enligt etablerad EPO-praxis i begreppet "uppfinning" i artikel 52(1) i förening med undantagen i artikeln 52(2) och (3) implicit ligger kravet på teknisk karaktär och anförde vidare att, även om innebörden i begreppen uppfinning och teknisk kanske inte var särskilt klara var det en fråga som var beroende av omständigheterna i det enskilda fallet och som kunde klarläggas i rättspraxis. Eftersom bedömningen var beroende av de specifika omständigheterna i varje enskilt fall lämpade sig frågan inte för prövning i Stora Besvärskammaren. Vidare ansåg kammaren att de individuella steg som definierades i metodkravet inte innebar mer än en allmän anvisning om att använda databehandlande medel för bearbetning eller erhållande av information av rent administrativ, pensionsanknuten och/eller ekonomisk karaktär och att syftet med metoden som helhet var rent ekonomiskt. Förekomsten av tekniska medel i den i patentkravet definierade metoden hade inte visats medföra lösningen på något tekniskt problem eller medföra någon teknisk effekt eller, vid jämförelse med omständigheterna i fallet T 769/92 (jfr ovan), kräva några tekniska överväganden. Kammaren fann därför att den patentsökta metoden inte hade teknisk karaktär.

Inte heller kammarens prövning av den motsvarande apparaten såsom denna definierats i ett självständigt krav (5), alternativt preciserats i enlighet med ett underordnat osjälvständigt krav (6), ledde till framgång för sökanden. Kammaren använde emellertid ett principiellt nytt betraktelsesätt. Kammaren anförde - efter att med stöd av ansökningsbeskrivningen ha funnit att apparaten utgjordes av en lämpligt programmerad dator eller ett datorsystem - att enligt dess mening ett sådant datorsystem programmerat för viss användning, även om denna gällde affärsverksamhet och ekonomi, har karaktären av en konkret apparat i meningen av en fysikalisk enhet tillverkad för nyttighetsändamål och därför utgjorde en uppfinning i den mening som avses i artikeln 52(1). Kammaren anförde att denna slutsats stöddes av att kategorin apparater i den av kammaren angivna meningen inte nämns i artikeln 52(2). Kammaren tog därefter upp frågan om den ifrågavarande apparaten hade erforderlig uppfinningshöjd i enlighet med artikeln 56 och fann att detta inte var fallet. Det motiverades med att den förbättring som åsyftades med uppfinningen enligt ansökningen väsentligen låg inom det ekonomiska området och därför inte kunde bidra till någon uppfinningshöjd. Det patenterbara området berördes först genom programmering av ett datorsystem för förverkligandet av uppfinningen. Bestämningen av uppfinningshöjd skulle därför ske på basis av en fackman som är mjukvaruutvecklare eller tillämpningsprogrammerare och som har kännedom om det förbättrade pensionsförmånssystemet. De tekniska särdrag som ingick i den patentkravsenliga apparaten var bestämda genom funktioner som fackmannen har kännedom om och användningen av datorsystem inom det ekonomiska området var allmänt känd vid prioritetsdagen. Kravet på uppfinningshöjd var därför inte uppfyllt.

Mot den redovisade bakgrunden gör Patentbesvärsrätten följande överväganden och bedömning i frågan huruvida det patentsökta börshandelssystemet respektive förfarandet vid ett sådant system uppfyller kravet på teknisk karaktär och, om så skulle anses vara fallet, om det föreligger ett sådant bidrag till känd teknik - i första hand såsom denna angivits av sökanden, och med beaktande av konventionell kunskap om datorprogrammering - att nyhet och uppfinningshöjd föreligger. Domstolen inleder med en prövning av det patentsökta förfarandet som detta definieras i det självständiga kravet 6 i resp. första- och andrahandsyrkandena. Med hänsyn till att dessa krav, liksom motsvarande systemkrav, är mycket allmänt hållna gör rätten sin bedömning också på grundval av ansökningens beskrivningsinnehåll. Med denna utgångspunkt anser domstolen det vara obehövligt att ta ställning till huruvida patentkraven saknar sådan bestämd uppgift som avses

Den i ansökningen beskrivna handlingsplanen med de tre olika matchningsförfarandena för volymuppdatering i beroende av vilken motpart det är fråga om i syfte att underlätta för en Market maker att kontinuerligt upprätthålla en begränsad spread i sin dubbelsidiga kvotering bygger såvitt rätten kunnat finna helt på affärsmässiga faktorer och bedömningar. Det finns i sammanhanget anledning betona att det aktuella undantaget i 1 § andra stycket tredje punkten PL avser metoder för affärsverksamhet och därmed går utöver rent ekonomiska överväganden och principer. En metod för börstransaktioner faller helt klart inom detta undantag. Den omständigheten att den ifrågavarande handlingsplanen tillkommit i syfte att medge överföring av en del av Market makerns eget tidigare manuella arbete till det elektroniska börshandelssystemet genom att Market makern istället matar in ett antal fördefinierade parametrar som grund för systemets automatiska val av åtgärd medför, såsom följer t.ex. av det ovannämnda avgörandet i fallet T 931/95, inte att det patentsökta förfarandet får erforderlig teknisk karaktär, såvida det inte skulle krävas tekniska överväganden för att möjliggöra denna automatisering. Enligt Patentbesvärsrättens mening ger dock varken ansökningsbeskrivningen eller utredningen i övrigt stöd för att några sådana överväganden skulle vara erforderliga i fråga om vare sig användningen av de ifrågavarande parametrarna eller automatiseringsförfarandet i övriga delar. Det har heller inte visats att det behövts några tekniska överväganden för att undgå negativa återverkningar på andra funktioner i börshandelssystemet. Patentbesvärsrätten har inte i publicerad EPO-praxis kunnat finna relevant stöd för att någon lösare form av teknisk anknytning än den som ligger i kriteriet ”tekniska överväganden” skulle kunna motivera att det patentsökta förfarandet bedöms ha erforderlig teknisk karaktär.

Den förändring i börshandelssystemets tekniska funktionalitet som förfarandet innebär är en direkt konsekvens av överföringen av handlingsplanen med de olika förfarandena till datorprogrammerad form och tillför således inte någon ändring av funktionaliteten utöver den normala interaktionen som sker mellan datorn och ett inmatat program. Att datorisering leder till ett snabbare och tillförlitligare genomförande ligger i sakens natur och är ett generellt syfte med datorisering. De fördelar som det patentsökta förfarandet medför i dessa avseenden bidrar således inte heller till att förfarandet får teknisk karaktär.

Vad därefter gäller det självständiga patentkravet 1 i resp. första- och andrahandsyrkandet, som i båda yrkandena är inriktat på ett elektroniskt börshandelssystem, framgår i sak, utöver vad som anges i motsvarande självständiga förfarandekrav, endast att det finns "organ", vars funktion svarar mot (vissa av) de i förfarande- kraven angivna stegen. Ansökningsbeskrivningen ger inte grund för annat antagande än att dessa organfunktioner uppnås genom datorprogrammering av ett datorstyrt befintligt elektroniskt börshandelssystem och att bestämningen "organ" inte innebär att det tillkommit någon ny komponent eller ny konstruktionsdel i datorsystemet. De självständiga systemkraven skiljer sig således i fråga om det reella sakinnehållet inte från de självständiga förfarandekravens innehåll på något avgörande sätt.

Den således i huvudsak formella skillnad som systemkraven företer i förhållande till förfarandekraven borde därför leda till att också det med kraven 1 avsedda elektroniska börshandelssystemet faller utanför det patenterbara området enligt 1 § första och andra styckena PL. Sålunda bör enligt Patentbesvärsrättens mening inte patentkravens kategoriinriktning utan deras väsentliga sakinnehåll vara avgörande vid en prövning av frågan om teknisk karaktär enligt detta lagrum (jfr ovannämnda EPO-guidelines del C, kap. IV, avsnitt 2.2). Det synsättet har också tillämpats i åtskilliga tidigare besvärskammaravgöranden, jfr t.ex. besvärskammaravgörandena T 22/85, T 38/86 (OJ EPO 1990 s. 12 resp. s. 384) liksom ovannämnda T 769/92. Det nya betraktelsesättet som tillämpades i T 931/95 skulle däremot innebära att det i förevarande mål patentsökta elektroniska börshandelssystemet likväl ska anses utgöra en uppfinning enligt 1 § första stycket PL. I stället skulle systemet med kammarens synsätt sakna erforderlig nyhet och uppfinningshöjd, detta eftersom systemets bidrag till teknikens ståndpunkt (ett befintligt datorstyrt elektroniskt börshandelssystem) väsentligen faller inom undantaget för affärsverksamhet i 1 § andra stycket tredje punkten PL och därför inte utgör ett för uppfinningshöjd erforderligt tekniskt bidrag. Det innebär således att frågan om de föreliggande systemkravens väsentliga innehåll har teknisk karaktär i stället överförts till en prövning av om villkoren i 2 § PL är uppfyllda men med en indirekt tillämpning av det aktuella undantaget i 1 § PL.

Oavsett vilket av de båda synsätten som tillämpas i målet blir emellertid utgången densamma i realiteten. Patentverket har i överklagade beslutet i fråga om systemkraven uppenbart utgått från synsättet i T 931/95. Sökandens invändning att PL inte torde ge stöd för att i kravet på uppfinningshöjd (2 § PL) lägga in villkoret att det måste vara fråga om ett tekniskt bidrag till känd teknik är riktigt så tillvida att paragrafen inte explicit anger något sådant villkor och frågan om teknisk karaktär hör till 1 § PL. Å andra sidan ligger det i sakens natur och utgör stadgad praxis såväl i Sverige som vid EPO att en uppfinning för att ha uppfinningshöjd ska lösa ett tekniskt problem på ett inte närliggande sätt, dvs. det bidrag som uppfinningen i sin helhet tillför utöver vad som redan är känt måste vara av teknisk karaktär. Som den rättsliga regleringen i EPC och PL utformats får grunden för detta villkor härledas ur begränsningarna i 1 § PL respektive artikel 52 EPC av det patenterbara området. Oavsett detta säger det sig självt att ett kategoribyte utan reell förändring av ett patentkravs innehåll inte bör medge ett kringgående av dessa begränsningar.